Jag & Niclas for hem igen till Nedansjö igår efter att ha varit i granlo över helgen.. Det är skönt att komma hemifrån och slippa allt stök hemma ett tag, även om det är skönt att komma hem igen till hundarna.

Igår var det kanelbullens dag, själv åt jag inga kanelbullar. Jag ska ställa mig och baka någon dag då jag har lust och Niclas ska hjälpa mig:) Han ska minsann få lära sig hur man bakar bullar ;)

Kanelbullensdag fick mig att tänka på farmor, hon bakade nämligen världens godaste kanelbullar. Jag lovar, jag har aldrig ätit några som slår hennes bullar. Jag frågade en gång hur hon gjorde när vi skulle baka tillsammans, men hon sa bara att hon tog receptet som stod på påsen och det har jag testat, men dom smakar ändå inte som hennes. kanske för att hon aldrig mätte upp det hon hällde ner, utan hon bara tömde i tills hon tyckte det såg bra ut, haha. Min älskade lilla farmor..

Svårt att tänka sig att det snart har gått 2 år sedan hon dog. Det känns overkligt på något vis, 2 år.. Det är ju lång tid! Jag undrar ifall saknaden någon gång blir mindre, det känns inte som det. Jag saknar henne fortfarande lika mycket som jag gjorde när hon gick bort. Och det gör fortfarande lika ont när jag tänker på henne och jag kan fortfarande gråta mig själv till sömns just pga att jag saknar henne. Bredvid min säng ligger det 3 foton på henne, där har dom legat ända sedan den dagen hon dog, känns skönt att titta på dom ibland.

Jag saknar verkligen våra samtal, jag brukade ringa henne och vi pratade alltid minst 30 minuter, vi pratade om allt möjligt, jag berättade vad jag hade för mig och hon berättade desamma och det var så mysigt.
Och dom gångerna jag sov hos henne och jag låg på en madrass i hennes rum och vi låg och pratade innan vi somnade, det var så mysigt.

Måste livet vara så svårt?